Vad tror ni om distansförhållanden? Jag förstår dem som har det, men i mitt fall skulle det inte fungera eftersom för mig är själva innebörden av ett förhållande att vara nära varandra, finnas för varandra och umgås med varandra. Man kan självklart vara allt detta på distans också, men att finnas för sin partner på avstånd är för mig inte samma sak som att finnas i en gripbar verklighet.
Jag tycker att det är viktigt att umgås med varandra mycket. Ju mindre man börjar umgås med varandra, i takt med att förhållandet blir äldre, desto större är risken att man kommer ifrån varandra, att det liv man skapar utanför förhållandet får en dominerande roll i ens behov. Det är självklart att man har sina egna vänner, drömmar och intressen, det är nyttigt att ha det, men dagen man börjar umgås med varandra mindre och mindre därför att orken och engagemanget brister är dagen då man mycket sakta men ganska säkert övergår till att bli själsliga främlingar inför varandra.
Att vara ifrån varandra vissa perioder är självklart också naturligt, men att bygga sitt förhållande på distans utan en konkret strävan efter att en dag i en påtaglig framtid somna och vakna bredvid varandra strider mot mitt sätt att se på relationer. Att leva sitt liv tillsammans med en annan person är precis det det är för mig, inte ett talesätt utan en verklig vardag av påtaglig närhet i alla dess betydelser.
Vad tycker ni? Jag är nyfiken på hur andra ser på saken.
Hej hej.
Jag hÃ¥ller med dig! Min förra pojkvän flyttade till Stockholm när vi varit tillsammans i ett Ã¥r. DistansförhÃ¥llandet funkade i ung 1 Ã¥r…
Det är verkligen jättesvårt att få det att fungerar då man lever varsitt liv och inte är lika delaktiga och som sagt, inte har en vardag tillsammans.
Aldrig igen :)
//A
Jag tycker då helt tvärtom. när vi blev tillsammans var vi 18 år och var fullt bestämda att båda skulle få fullfölja sina drömmar vilket resulterade i att jag åkte till USA några år och sambon åkte iväg på annat håll. Än idag tror vi på samma sak att skulle den ena vilja resa eller göra något annat som kräver att vi är ifrån varandra under några år så är det ok. Vi är ännu mycket unga och det är viktigt att i första hand ta hand om sina EGNA drömmar och mål i livet!
Sen har jag nästan bara vänner som har distansförhållanden och det funkar riktigt bra för dem med, just för att kärleken är såpass stark och äkta. Viljan att få det att fungera finns där.
Det ska inte finnas någon mall för hur ett förhållande borde vara men det är lätt hänt att folk höjer på ögonbrynen när man gör på sitt vis.
Ett förhÃ¥llande ska innehÃ¥lla mycket närhet och kärlek men absolut inte nödvändigtvis att man bor ihop och ses varje dag osv osv…
Sen vill jag tillägga att vi umgås myyyyycket mindre nu än när vi var yngre (självklart) och våran kärlek blir ändå starkare och starkare. Det är inte hur mycket tid man har över för varandra det är VAD man gör av tiden som är viktigt =)
Anna: Kul att du tittade in på min sida. Synd att det inte funkade för er.
Bergochdalvana: Jag håller med dig om att det är helt annorlunda när man är mycket ung. Man ska inte binda sig på det här sättet alldeles för tidigt. Får man inte följa sina drömmar kommer förhållandet troligtvis krascha för eller senare i alla fall.
Skulle min kille ha en dröm om att jobba utomland till exempel skulle jag aldrig stå i vägen för honom därför att jag älskar honom, vill att han ska vara lycklig och ha möjligheten att förverkliga sina drömmar. Men jag skulle troligtvis följa efter honom eftersom jag inte skulle vilja vara ifrån honom. Jag förstår ditt synsätt och förstår att människor kan ha long-distance-relationships. Jag menar absolut inte att kärleken i förhållanden på avstånd inte är äkta eller stark, men jag själv skulle aldrig kunna ha ett sånt förhållande med min Älskling. Vi skulle följa efter varandra oavsett vart vi åkte och vi skulle lägga upp alla våra planer för att möjliggöra det, vi skulle prioritera att vara nära varandra.
Jag har haft ett långt förhållande på avstånd och vet hur det funkar. Det tog inte slut pga att vi var mycket ifrån varandra utan pga att vi inte var menade för varandra, men jag skulle aldrig kunna ha ett long-distance-relationship med min Älskling, som jag vet är mannen i mitt liv. Vi skulle kunna få det att funka, det är jag säker på, men jag skulle inte vilja ha det så.
Tycker också det är helt korrekt att det inte ska finnas någon mall för hur ett förhållande borde se ut, bra sagt. Alla har sin egen verklighet som sällan kan jämföras med andras. Bara man själv kan avgöra vad som är lycka för en.
Tack för din kommentar. Ha en mysig dag, kram.
Jag gillar dina texter så mycket Prinsessan, och jag håller
med till fullo här, även med kommentarerna i fältet ovan.
Jag tycker väldigt mycket om din blogg,
alltid lika mysigt att läsa här!!
Puss och kram!
Sandra: Du är en underbar sötnos. Jag tycker också mycket om din blogg och läser den varje dag även om jag inte alltid lämnar en kommentar efter mig. Det är väldigt sällan jag missar att titta in hos dig någon dag och då är det oftast för att jag jobbar eller kommer hem väldigt sent.
Puss&kram babe, ha en jättemysig dag.
Jag har d och än funkar d bra men självklart har vi planer på att flytta i hop snart då som sagt distans e lite jobbigt men nu när d e så nytt funkar det jättebra.
Hörru Sunshine=)
att vakna upp trött efter ett jäkla partajjande igår
så var det bra fint och läsa din söta kommentar,
och ögonbryns lyftet finns allt där för dig- i god min vs.
hoppas att allt är bra idag!! Puss!
Tack för komplimangen!
Oj, nu blev det svÃ¥rt att skriva nÃ¥got nytt här eftersom tjejerna ovan redan sagt sÃ¥ mycket bra. Jag kan kort säga att jag har haft bÃ¥de distansförhÃ¥llande och “nära”-förhÃ¥llanden, tycker att det finns bÃ¥de för- och nackdelar med bÃ¥da. Mycket beror ju pÃ¥ hur man är som personer och hur man väljer att se pÃ¥ saker.
Har man distansförhÃ¥llande sÃ¥ hinner man ju sakna varandra m.m, och har man ett “vanligt” förhÃ¥llande har man ju den där närheten som du beskriver.
Kram!
jag börjar mer och mer hålla med dej. jag träffade en kille som bor 50 mil bort å först tänkte ja äschhh de spelar väl ingen roll man kan ju åka till varandra.. men nu efter 6mån och man börjar känna mer fattar ja inte hur ja kunde va så dum å ge mej in i de :) de e kan va riktigt jobbigt. jag vill ju ha ett liv ihop vilket inte går när man bor så långt i från och detsutom bor i olika länder och har typ råd att ha ett telefonsamtal i veckan.. jag skulle aldrig rekommendera avståndsförhållande för någon av mina vänner.
/Lotta
Charlotta: Vad jobbigt för er att ni ska behöva vara ifrån varandra. Det är inte alltid lätt, men jag hoppas ändå att det löser sig för er.
Jag tror inte på distansförhållanden. Jag har prövat det och det funkade inte, men ett tag tror jag går bra om man har en stark grund. Jag vill dela en vardag med någon.
För mig är det en annan sak, har pojkvännen på anstalt för tillfället. det har fungerat sådär, har haft några riktigt dåliga dagar men det blir bara bättre. gillar det du skriver, du vet vad du pratar om! :) hade bra.
Tea: Hoppas tiden tills du får vara med din pojkvän igen går fort. Tack för dina fina ord. Det värmde.
Intressant ämne. Själv lever jag i ett distanförhållande sedan snart 4,5 år. Vi träffades på mötesplatsen, bor 23 mil ifrån varandra och vi har båda tonåringar. Vi trivs båda på våra jobb, han vill aldrig bo där jag bor säger han och jag vet inte om jag vill flytta men att hålla på så här hela livet pallar inte jag känns det som. Flyttade till Gotland förut pga en gotlänning, fungerade inte, sökte sedan jobb där min nuvarande kille bor och där jag bott tidigare och fick jag i min hemstad. Så nu sitter vi där vi sitter.
Precis som en ovan skrev så finns det för- och nackdelar. Nackdelar: man delar inte varandras vardag utan mera varandras tankar och man resumerar sina liv för varandra. (Vi pratar i princip varje dag i telefon). Avsaknad av närhet och att man vänjer sig att bo själv och ha saker på sitt sätt. Min kille har bott själv i 14 år och jag har bott själv i 5 år. Man blir bekväm.
Fördelar: Kan faktiskt inte komma på några direkta fördelar förutom att man får uppleva en annan stad, en annan del av Sverige. Det här med längtan osv. som många tycker - nja säger jag. Jag tycker vi kan irritera oss på varandra ändå fast vi inte träffas så ofta. Det är kanske i sig ett hälsotecken att man inte enbart visar upp gå-bort-vara-trevlig personligheten.
Hur blir det? Jag chansar på att det är 50-50 att vi flyttar ihop som vi pratat om och att det (precis som i fallet med gotlänningen) hänger på om jag är flyttbar eller inte oavsett vad han säger ibland.
Ingen annan duger ju i mina ögon heller eftersom jag älskar honom.
Det här är första gången som jag haft tålamod att ha ett distansförhållande.
Till sist - gör det som känns rätt själva och bry er inte om vad andra säger. Jag får jättofta frågan från arbetskolleger, hur står ni ut- hur orkar ni. Svaret är att det gör jag inte men alternativet finns inte heller.