Ibland efter att vi trasslat in oss i onödiga meningsskiljaktigheter, småaktigheter och liknande onödigheter händer det att det följer ett par tysta dagar mellan oss. Under dessa dagar involverar jag mig i olika tankeprocesser där det första stadiet är att försöka bevisa en massa saker för min andra hälft. Det är som att jag inte riktigt kan tänka klart, att känslan av att jag har rätt och att jag banne mig ska få honom att förstå det tar över. Stolthet är skepnaden som den viskande djävulen på min axel antar.
Efter det första upproret följer en process av uppmjukning, klarheten i mina tankar börjar återvända och jag inser att det vi håller på med är löjligt och att jag egentligen bara mår dåligt av saknaden efter vårt vanliga varma umgänge. Stoltheten skiner fortfarande igenom en smula, men med tiden börjar jag inse att den inkräktar på mina verkliga känslor, att den bara försöker förvirra mitt vanliga jag och till slut kan jag inte ens längre förklara för mig själv den egentliga anledningen till de tysta dagarna.
Så fungerar många av oss, det är väl en dum försvarsmekanism som tar över vårt rationella tänkande. Men vad är syftet med det hela egentligen och är det verkligen värt det? Genomskåda den dumma stolthetens grepp om era känslor, lär er att strunta i den och ni kommer att nå fram till varandra mycket snabbare. Stoltheten är bara ett barnsligt hinder som slösar bort er fina tid tillsammans. Den typ av stolthet jag här pratar om är helt enkelt onödig.
Jag har antagligen lärt mig en hel del genom att ha varit gift med en inte alltför trevlig man.. men, jag hÃ¥ller med dig om att stolthet i denna betydelse förstör mycket i ett förhÃ¥llande. Själv brukar jag lägga den bakom mig sÃ¥ fort jag bara kan, men min nuvarande sambo däremot.. *harkel*… nÃ¥ja, jag själv tycker Ã¥tminstone att stolthet är bortkastad tid i vÃ¥ra liv.