Vi möttes efter jobbet och det enda jag visste om veckans onsdagsöverraskning var att vi skulle göra något med två personer till. Vilka hade jag ingen aning om. Bio tänkte jag först och hade nästan rätt.
Teater var det men in i sista stund visste jag inte vad vi skulle se. Det visade sig vara pjäsen “BrÃ¥dis”, en livskrisfars om storstadsbor strax över trettio. Lite senare kom jag pÃ¥ att jag hade hört talas om den pÃ¥ Nyheterna för ett tag sen. En pjäs om trettiÃ¥rskrisen, sökandet efter meningen i livet och den där skräckfyllda känslan dÃ¥ man för allra första gÃ¥ngen upptäcker att livet faktiskt har en ände. Och allt medan tiden gick och skratt, ironi och existentiella problem varvades med varandra satt jag där road men lite otÃ¥lig. När skulle den djupa insikten om livet som jag hoppades att pjäsen skulle ge mig gestalta sig i mina tankar?
I sista scenen visade det sig. När det glada gänget i nÃ¥gon slags salig lycka började plinga pÃ¥ gitarren och sjunga ut de enkla men sÃ¥ slÃ¥ende orden “snart är du död” dÃ¥ kom den. Insikten. Det slog mig att jag inte längre söker efter meningen i livet. Den hittade jag i vÃ¥r kärlek. Men “snart är du död sÃ¥ngen” med sina melodiska toner som än idag spelas upp i min hjärna pÃ¥minde mig starkt om en sak. Att vÃ¥r tid tillsammans inte fÃ¥r stjälas av sÃ¥dant man sÃ¥ naivt tror man inte vill vara utan i sitt liv.
Bild från pjäsen
0 Responses to “Pjäsen BrÃ¥dis”