Folkvettsexperten Magdalena Ribbing tar upp ämnet frieri på DN.se Hon skriver att om man bor tillsammans och har bestämt sig för en gemensam framtid, så är det samma sak som ett frieri, nämligen ett beslut om att leva tillsammans resten av livet. Hon menar att om man redan lever tillsammans är frieriet helt överflödigt.
Jag håller med henne om att frieriet egentligen inte förändrar något om man redan bor ihop, i den meningen är det överflödigt, men för mig är frieriet en romantisk och mycket fin akt av kärlek som jag inte vill avstå från.
Jag vet att jag och min Älskling kommer att gifta oss en vacker dag, kanske till och med inom en snar framtid. Det är ingen tvekan om det, det är som en outtalad sanning som bara väntar på att bli förverkligad. Men jag vill inte vara den som friar. Trots att jag är en modern kvinna med en i allmänhet modern inställning till livet vill jag att min man ska falla på knä och fråga mig om jag vill bli hans fru.
Jag har ofta sagt till min Älskling att han är en modern man med traditionella uppvaktningssätt. Min dröm om ett traditionellt frieri gör mig väl till en modern kvinna med traditionella uppvaktningsbehov.
Vet inte hur jag halkade in här. Men bara en generell reflektion.
Kan det inte ocksÃ¥ vara sÃ¥ att om man gifter sig i kyrkan och blir vigd av en präst/pastor, sÃ¥ är det förknippat med den kristna tron. Har man ingen kännedom om det kristna livet sÃ¥ förändrar frieriet och giftermÃ¥let egentligen ingenting, vad jag tror. Det blir egentligen bara en tom akt utan innehÃ¥ll och mening…?
Man kan förstås också gifta sig borgerligt.